I den första studentkatalog, där bostadsadresserna är utsatta, vt 1854 finns 10 studenter med adress Järnbrog. 2 (av totalt 866 studenter): Sthlms nation: Armand Theofil Welin, (e.o.cancellist i Civil-dep), V-Dala: Carl Edward Cagrelius, Värml: Carl Axel Pallin, Anders Gustaf Tobiæson, Eric Mathias Julius Wennerlund, Johan Theodor Erikson, (e.o. kammarskrivare i Kgl. Kammar-Collegium), Wahlfrid Friberg, Johan Johansson och Axel Schröder, Norrl: Martin Gabriel Rosenius. Värmlands nation hade då 64 medlemmar av vilka 10 % alltså bodde här. Vt 1857 bodde här: Sthlms: Gustaf Emil Ranstedt, Otto Albert Guillemot, Pehr Rolad Martin, Vg; Johan Olof Emmanuel Odhner, V.Dala: Herman Wilhelm Ulff, Axel Wilhelm Hulting, Vrml: e o Bibliotheks-Amanuensen Lagerlöf, Alfred Pallin, Anders Tobieson, Erik Wennerlund, Gustaf Daniel Sillén, Georg Ullman och Janne Anderson. Ht 1859 bodde fortf. tre av dessa kvar: Pallin, Martin och Wennerlund men därtill kom: Sthlm: Carl Ludvig Nyström, Axel Fredrik Alexanderson, SN: Axel Wattrang, Värml: Erik Ossian Norstedt och Johan Edvard Clarholm.

Bild nedan: Walfrid Friberg med kamrater i Uppsala 1856. Daguerrotyp W. A. Eurenius, foto Mats Landin, Nordiska museet.

Personerna på bilden är: Övre raden från vänster: Johan Rudolf Pallin (1830–1910), senare lektor i Karlstad, provinsialläkare Walfrid Friberg i Dalby, Värmland, Bengt Christian Leonard Lagerlöf (1827–1907), senare rektor i Karlstad, professor Adolf Kjellberg (1828–1883), Anders Gustaf Tobiasson (1828–1907), senare lektor i Filipstad. Nedre raden Carl Edvard Lagrelius (1826–1881), senare regementsläkare i Västerås, Gustaf Kjellberg (1827–1893), senare överläkare vid Ulleråkers sjukhus, Carl Alfred Pallin, (1828–1905) senare bruksläkare vid Ramnäs bruk), Erik Wennerlund (1829–1905), medicine kandidat.

Bilden är inskickad av Bo Lindberg i februar

Ur andra källor har följande förteckning upprättats över några av dem som bott på Vinden utöver dem som nämns på ovan och på den inledningsvis citerade skylten: Ole Akre, Allan Alexanderson, Olle Alsén, Olga Appellöf, Bertil Arén,  Lennart Arén, Bengt Asklund, Carl Gustaf Asplund, G. von Bahr, Martin Berg, Gunhild och Maja Bergenstråle, Carl Johan Bergö, E. Berner, Harald Bildt, Folke och Harald Bohlin, Carl Edvard Ludvig Boustedt, Richard Bring, Hans Brissman, Peter Cornell, Staffan och Göran Cullberg, Peter Curman, Greta Duse (g. Ekman), Bengt Duvhammar, Nils, Mats och Anders Edling, Günther Eidlitz, Hedvig och Gustav Ekerwald, Knut Ewerlöf, Bengt Genell, Jonas Hallberg, Björn Hasselhuhn, Astrid Hedenius, Anders Hedwall, Thomas Heinemann. Per, Bengt, Gunnar och Bertil Henningsson (de två senare hette senare H:son Hatt) (Ellen och Carl Y:son Hermelin (Ellen g. Dahlgren) , Karl-Gustaf Hildebrand, Ragnar Hoffman, Torsten Hultman, Gustaf Hyltén-Cavallius, Peder Hård af Segerstad, Sigge Höglund, Asta Kihlbom, Lars-Erik (”Pontus”) Kjellén, K. Kjellman, Gabriel Kleen, Edvard och Lennart von Krusenstierna, Gustaf Lagercrantz, Ebba och Ragna Lamberg, Martin och Kurt Lamm, Axel A:son Liljencrantz, Margareta Lindblad, Niklas Lindhult, Sture, Erik och Sven Linnér, Mårten Lorichs, Agne Lundquist. Nils Mannerfelt, Gertrud Mannheimer, Anita Nathorst, Hans Neijbert, Ebba Nisser Heyman, Rolf Nordenstreng, Gunnar Långlöf, Kjell Nordenskiöld, Bertil Nordgren, Yngve Nordqvist (senare Brunzell), Kjell Nordenskiöld, Elin, Arvid, Gunnar, Gunnar Olof och Jan Odencrants, Arne Olsén, G. Palme, Anders Parrow, Ingmar Persson, Sture Petrén, Maria Pettersson gift Helander, Edward (Eddi) Ploman, Eva Rabe, Ingemar Rexed, Harald och Hans Riesenfeld, Knut, Sten, Allan och Johan Rodhe, John Rohnström, Folke Rudelius, Tore Rydman, Kristin Jansson Ryttare, Nils Schirren, Lennart och Gunnar Schotte, Herbert Skog, Gösta Stendahl, Ingmar och Åke V. Ström, Ingrid Sundberg, Karl Sundén, Sixten Söderbäck, Gunhild Söderström (g. Nordling), Stefan Sörensen, Olle och Jan Tenow, Ulf Tiljander, Sven Toremark, Marie Trescow, lsa Warburg, Adrian Wennström, Anders Vestermark, Per Wikström, Anders Wiman, H. Witte, Hans Östling.

Källor: Några nämns i Edlings uppsats om gården, andra känner jag till, de flesta har jag informerats muntligen eller skriftligen om av dem som bott på Vinden. Listan kan förlängas för på 1940- och 50-talen var det tradition att när man flyttade från Vinden satte man upp sitt visitkort på dörrposten till det rum, där man bott. Några av dessa visitkort har bevarats. Av dem har några kunnat utnyttjas men det lär finnas fler. Förhoppningsvis kommer denna lista att locka fram kompletteringar. Det gårdsarkiv, som Edling nämner i sin uppsats, har ännu inte återfunnits. Kanske upprättas en parallell förteckning där också anges och vad de f.d. vindianerna sedan ägnat sig åt och vilka år de bott här.

i 2023.

Nedan följer några skildringar av livet på Vinden från olika perioder:

1842: Wilhelm Erik Svedelius, som blev en legendarisk professor professor i statskunskap i Uppsala skildrar i ”Anteckningar om mitt förflutna lif” (Sthlm 1889) om ett besök på vinden 1842: ”En liten episod ur lifvet med nationskamraterna har jag /dock/ lust att uppteckna: den handlar om det ”Lunbergianska kotteriet”. Så kallades ett litet antal, tre eller fyra landsmän, som bodde i ett hus, hvars egare hette Lundberg. Jag nämner det lilla sällskapet blott för att erinra mig, hur tokroligt vi lefde i all oskyldigfhet. Jag glömmer aldrig det hjertliga skratt, hvarmed jag helsades, då jag inträdde en morgon, klädd i tofflor, en rödrosig nattrock, en bockskinns-krage över axlarna, hatt på hufvudet och ett grönt flor för ansigtet. Det roade mig att, utstyrd på detta sätt, passera fram genom den aflägset belägna och ej på sådant sätt som nu bebygda Svartmangatan, från nationshuset och upp till Fjerdingstullen samt der utanför till Lundbergianska kotteriresidenset vid Kyrkogårdsgatan. Sådant tok kunde jag företaga mig, fastän jag skulle hetas vara en lärd magister och akademisk lärare.” Häradshövding Edlings son Nils noterade detta 1989 och kommenterade: ”Episoden hänförs av Svedelius till 1842. Kanslivaktmästaren Erik Lundberg hade ett par år tidigare uppfört den tvåvåningsbyggnad med två vindsrum på vardera gaveln, som nu utgör södra delen av huset S:t Olofsgatan 2 (se min fars uppsats En gammal Uppsala- gård i Corona amaicorum, 1968). Det bör alltså ha varit på Vinden som Svedelius och hans VDalakamrater huserade för 150 år sedan. Svedelius blev ju senare VDalas mycket uppskattade inspektor. Vilka de andra medlemmarna i kotteriet var är inte känt.”

Omkr. 1890 Bo Bergman bodde här. Han skrev bl a ….

Vad finns kvar? Det gamla Järnbrogatshuset
där jag bodde står kvar, och i öppna fönstret
lyfts en gardin som ett bävande bröst av
tjugoårssuckar, men andras, ty mina
vädrades ut för en mansålder sedan.

…

Ur ”Ensam vid Fyris igen”

Och i Ungdomsstaden”

…

Det lyser i mitt gamla rum,
Jag känner ögonlocken svida.
Vem sitter nu vid boken stum,
där jag har suttit sent och tida?
Med fälld gardin och riglad dörr
han stänger till om visdomshärden,
och tanken timrar nu som förr
sitt tempel över denna världen….

Han skrev också i novellform om återbesök i U-a, där han sätter sig på en bänk i Kyrkogårdsallén och tittar på sin gamla studentvind.

Mer om Bo Bergman på vinden
Karl Asplund om Bo Bergman

1911: Bild från trädgården då huset kallades ”Odencrantsianum”. På bilden syns från vänster Ingrid Reuterskiöld, Polly Fryklund, Beth Hennings, Eva Andén, Elin Odencrants (som bodde på vinden) och Märta Tamm-Götlind. Bilden hämtad ur Ur Carl Frängsmyr, ”Kvinnans tillträde till akademien. Uppsala universitet 1852-1916, del I, s. 179.

1913: Agnes v Krusenstjerna var en kort tid förlovad med Gerard Hartvig Odencrants, som bodde på Vinden, son till husets ägare. Hennes äldre bror Edvard bodde också på Vinden. Hon hade alltså goda möjligheter att lära känna livet på vinden. Det har hon skildrat i Fattigadel III: Dessa lyckliga år. Läs mer

1916 – Vi har länge stoltserat med att en blivande nobelpristagare bott på vinden (Arne Tiselius). Nu har Carl Frängsmyr funnit att även The Svedberg haft koppling till denna gård. Han citerar ur dennes otryckta självbiografi:

Under våren 1916 började jag också träffa Gerard Odencrants och hans gäng. Han var en gammal skolkamrat till Jane (samskolan i Göteborg). Gerards pappa hade köpt Träslottet (?) Järnbrogatan 2 ? där han själv i sin ungdom haft ett studentrum (?) och där bodde nu Arvid Odencrants i en större våning 1 tr. upp och Gerard i en dubblett. På nedre botten bodde Elsa Warburg och Gunhild Bergh och på vinden studenter och studentskor. Gerard var en bisarr natur, mycket intresserad av musik och litteratur. Jag skrev ett par Almquist-pastischer och andra dikter, som upplästes i kretsen tillika med dikter av Gerard och Astrid Sturzen-Becker.”

Frängsmyr tillfogar: Edlingska gården förefaller dessutom ha varit centralpunkten för den halvhemliga salongen eller ”litterära” akademien GRVA, som bildades 1917 och var verksam under ett drygt decennium.

1920-talet: Karin Boye bodde sin första tid i Uppsala på Vinden. Då lär Vinden ha kallats ”kvinnliga intelligenscentralen”. 

Enligt studentkatalogen bodde utöver Boye dessa sju personer i huset ht 1921: Signe Bergenstråhle (född 1899; inskriven vid Uppsala universitet 1917), Birgit Ekelund (1899; 1920), Asta Kihlbom (1892; 1911), Ragna Lamberg (1898; 1916), Margit Molander (1898; 1917), Anita Nathorst (1894; 1915), Elsa Segerdahl (1894; 1916), Elsa Warburg (1886; 1904).

1927-1934: Lars Ekströmer har berättat om ”Vinden, Järnbrogatan 2 under slutande tjugotal och begynnande trettiotal.” Utdrag ur denna text återges här: ”Städ är troligen ett som många andra försvunnet begrepp. Man bäddade inte sängen själv, gjorde knappast upp elden i kakelugnen på morron eller städade sitt rum. Det skötte den lilla gumman för alla sju studentrummen på Vinden.

Kristin hade ett mera betydande förflutet. Hon hade varit husföreståndare hos professor Wahlund, romanisten som bodde i Bortom Bullret, sedermera Kalmar nations (gamla) hus på S;:t Johannesgatan. Han var gourmet och hon skicklig att utföra hans intentioner i den vägen……

Nu lagade Kristin mat på en järnspis som stod ute på vinden där trappan kom upp. En plåtskärm kring spisen skyddade för draget men hindrade förstås inte matoset, som dock i allmänhet luktade gott från hennes anrättningar.(HB: I Uppgift till Kyrko- och Mantalsskrivning skriver Stina: Maria Kristina Jansson, f.d hushållerska, f. 1860-09-05 i Hökhuvuds förs. Senare städerska som bodde på vinden: Clara Johansson)

I rummet bredvid Kristin bodde Åke Ström, teolog, och mittöver trappan var en dubblett. Carl Y:son Hermelin, statistikstuderande, och hans syster Ellen, humanist, bebodde denna i början av min tid i huset, sen kom Erik Gustaf Westman, jurist, och Sture Petrén, som efter sin jur kand i Lund och visiter vid andra universitet ute i Europa fullföljde en fil kand i Uppsala. Han efterträddes i rummen av bröderna Riesenfeld, Hans kemist och Harald teolog. ……

I det mörka hörnet av yttre vinden är en dörr med en klinka som handtag (undrar om/hoppas den finns kvar) som via ett stortvindsutrymme för över till den inre vinden. Stålfjädern som tjänade till att smälla igen denna dörr, var kraftig, märkligt Kristin stod ut med detta ständigt upprepade dön.. Den långa vägen över till nästa dörr passerade jag i allmänhet springande, kort efter smällen i första dörren verkade stålfjädrarna i nästa. Så gick man på en träbrygga över avgrunden, d.v.s. en f.d. trappa ned till våningen inunder.

Här i mellanvåningen bodde hovrättsrådet Edling som ägde huset. Han var häradshövding i Uppsala läns norra domsaga och hade första tiden även sitt domarkansli där.

Nu kommer vi alltså in på Vinden med stort V, fyra studentrum kring en öppen hall med takljus. Tre av dem är försedda med små försturum eller kapprum med dubbla garderober innanför. Två vetter mot öster mot trädgården och universitetet och staden, dit kom första året som här talas om, läsåret 1927/28 Edvard von Krusenstjerna, biolog, och Knut Rodhe, jurist. I Edvards kapprum var en liten köksmöjlighet. De båda andra rummen hade utsikt västerut överkyrkogården, det var så vackert med alléns träd utanför och att på kvällen se solen gå ned mellan kyrkogårdens träd. Nils Edling, son i huset, bebodde det ena, jag det som låg över hörnet Järnbrogatan/Kyrkogårds- gatan. Vi flyttade också in hösten 1927, det år universitetet firade 450-årsjubileum.

Hallen i mitten var samlingsrum med en stor soffa och ett par korgstolar och ett bord. Ett par garderober hade dörr i hallen, i en var vedbod. Det var ju kakelugnar i rummen och även i hallen, första brasan eldade som sagt städet och sen låg man själv och blåste i glöden och lade på mera ved under dagen, ett rätt trevligt jobb.…..

Rummen är inte stora, 3 x 4 meter, men där fanns plats för piano i både Nils och Knuts. Edvard spelade fiol. Nils hade för vana att spela om mornarna: ljuvligt var att vakna vid en ballad eller ett intermezzo av Brahms eller en kraftfull Bachfuga. Knut hade även flöjt som instrument. Jag försökte mig på klarinett, dock utan framgång och så spelade jag såg, vars dallrande ton klingar mer eget än vackert…..

Musiken betydde som sagt mycket på Vinden. Nils sjöng sen gammalt i den s.k. gosskören i domkyrkan, gluntar sjöng vi lite var. Tillsammans med Edvard spela Nils Emil Sjögrens Sonat i e-moll för violin och piano och mycket annat. Edvard spelade också piano, trevligt och lättsamt, dansmusik, operetter och allvarligare, alltid beredd. Och andra musikaliska personer kom upp. Det hände att pianona flyttades ihop och musik för de dubbla instrumenten försöktes. Senare gästade oss då och då Ejnar Haglund och Gösta Knutsson som spelade fiol. Nära hade vi allesammans till aulans konserter.

Hallen mellan rummen är en förträfflig samlingsplats. Många hittade upp till kvällstéet med hårt bröd vid åtta-tiden – man åt ju middag klockan tre dåmera och läste timmarna efter. Ville man vara med på kvällen och träffa varandras vänner, och det ville man ju för det mesta, gick det bra; den som önskade vara ifred kunde dra sig in i sitt rum. Studentskor förekom där ibland, eller s.k. facks (studerande vid fackskolan för huslig ekonomi) men mest manliga vänner.——–och så dansade vi alla fyra med i Philochoros. Varje onsdagskväll var dansövning i seminariets gymnastiksal långt ute på norr och dit drog vi oss ut, gående eller med spårvagnen…..

Kristin lämnade jobbet, av åldersskäl, och efterträdes av Agnes Tholander, norrländska, en prima person, glad och snäll……

En tid hade jag som rumsgranne Axel Liljencrantz av Stockholms nation, som läste humanistiska ämnen. Axel arbetade vid denna tid även med sin diktsamling; den kom ut till julen 1932 med namnet Självdeklaration och författarnamnet Axel Axelsson. Karl-Gustaf Hildebrands första samling Nödvärn kom ut 1933. De var nära vänner och Karl-Karl, som han kallades då, blev en kär gäst vid kvällstéet på Vinden tillsammans med andra Axels vänner. ”Guds fred i stova” hördes teologen Hjalmar Sundéns stämma; bakom honom tecknade sig hans vindskamrat från Gropgränd Geo Widengrens militärt tonade gestalt. Geo studerade Österlandets religioner. …. Stig Jägerskiöd hörde till kretsen, flertalet av oss bildade länge matlag tillsammans på Hushållsskolan uppe i ett rum i övervåningen.

Och i januari 1934 tog jag min examen och lämnade Uppsala.”

1927-193?: Nils Edling skrev:…. Livet på Vinden för 60 år sen har ju Lars Emr berättat om så målande och träffsäkert att man bara kan säga: precis så var det för fyra som då kamperade ihop – Edvard, Lars, Knut och jag. Roligt hade vi, och vänner blev vi för livet.” Han bifogade en avskrift ur Svedelius minnen, som återgivits ovan.

1930-talet: Sedermera biskopen Ingmar Ström bodde på 1930-talet på vinden. Han berättar helt kort om livet på vinden för sin sondotter Anna; som skrivit boken ”Min farfar Ingmar Ström” Bonniers, (Borås 1995).

Omkr. 1930 Ellen Hermelin g. Dahlgren skrev 1989 om sin tid på Vinden: ”Jag gissar att jag är den enda som bott på fyra olika ställen i huset Järnbrogatan 2, möjligen med undantag för Nils Edling: först ett eller ett par år som inackorderad hos familjen Edling i mellanvåningen, där jag hade ett rum nära valnötsträdet vid ingången från gatan, sedan i en dubblett på nedre botten i hörnet Järnbrogatan-Kyrkogårdsgatan tillsammans med min bror Carl och därefter också tillsammans med honom i flera år i dubbletten /på Vinden/ intill trappan; samt slutligen flera år senare en kort tid i samband med min disputation i det som tidigare varit häradshövding Edlings kansli. …

Från min tid uppe på själva vinden, just samma tid som Lars Ekströmer så målande har beskrivit, ,minns jag grannarna Axel Liljencrantz och Åke Ström, som i tur och ordning bodde i rummet bredvid Kristins. Där fanns t.o,m. telefon, som vi tacksamt utnyttjade. A propos Kristin kan jag göra en liten komplettering. Det var väl omkring 1930, jag kom på något vis under fund med att Kristin var sjuk med svåra magsmärtor. Jag kallade på hjälp av en god vän, en kvinnlig medicinare som bodde på Gropgränd, och vi ordnade så att Kristin hämtades i ambulans och blev intagen på Akademiska sjukhuset. Sedan fick jag veta att hon hade opererats för brusten blindtarm. Hon klarade i alla fall upp det och kom på benen igen, men någon vindsstädning blev det inte mera.

Annars kan jag inte minnas några dramatiska händelser från mina studie- och scoutår i Järnbrogatan 2. En episod kan jag fortfarande inte komma ihåg utan att rodna. Så här gick det till. Det var dubbla dörrar från mitt rum utåt vinden, och när man öppnade den inre, kom man alldeles intill kakelugnen. Jag hade eldat en brasa och skulle gå ut, men glömde att stänga igen innerdörren. Brasan var nog släckt, men kakelugnen var fortfarande het, och då jag kom tillbaka hade nedre delen av den vitmålade dörren blivit alldeles brun av hettan. Jag köpte en burk vit målarfärg för att försöka dölja eländet, men resultatet blev snarast ännu värre. Först och främst var ju färgen på dörren inte rent vit, snarare gräddvit, och så täckte den nya alltför vita färgen inte alls över det fula bruna. Jag skämdes så att jag aldrig kom mig för att tala om vd jag hade ställt till med, utan reste hem för sommaren utan att säga något. Döm om min häpnad och glädje då jag kom tillbaka på hösten och fann en snygg dörr målad i rätt färg och utan några spår av vad den hade genomgått! Nu sextio år senare hoppas jag, att både förbrytelsen och de förebråelser jag borde ha fått är preskriberade.

Jag förstår av namnen på listan, att det är åtskilliga av den yngre generationen som kommit tillbaka hit i sina fäders spår. Både min make och jag är ju upsaliensare inte av födsel men åtminstone av ohejdad vana, och alla våra fyra barn har studerat i Uppsala. Men jag kom aldrig att tänka på att höra efter om det alltjämt fanns studentrum att hyra på Järnbrogatan 2 (det tar emot för mig att säga eller skriva St. Olofsgatan 2). F Den som kom närmast var vår dotter som ett kort tag bodde Järnbrogatan 1. Och nu är det för sent att göra något åt den saken!

Jag tänker på Er och hälsar alla som nu samlats på Järnbrogatan 2 för att fira minnet av våra studieår. En glad samvaro önskas Er!

1947: Ole Akre skrev att han vt och ht 1947 delade dubbletten på yttre vinden med Lennart Schotte, värmlänning liksom han själv. Ytterligare en landsman, Bengt Henningsson, bodde i rummet mittemot. ”Jag avundas er denna glada afton och sänder mina bästa hälsningar.”

1945-52 Bengt Henningsson, docent i historia, har skrivit om hur det var att som student på 40-talet bo på vinden i Edlingska gården. Utdrag ur boken

Bengt Henningsson med sin fästmö Margareta Olsson i sitt rum på Vinden med utsikt mot kyrkogården.

Bengt har skrivit följande:

• Geijer som historiker / Bengt Henningsson 1961 Avhandling
• En Värmlandsfamiljs historia : ur brev och dagböcker 1879-1922 / Bengt Henningsson 1991
• Granne med kriget: en värmlandsynglings dagbok 1939-1945 / Bengt Henningsson 1995
• Tennsoldater och tobaksdoft / Bengt Henningsson 2001
• Plikt och plåga: att göra värnplikten i orostider / Bengt Henningsson 2004

1950-1952 Gunnar Odencrants sände också en hälsning: ”… Jag är faktiskt sonson till husets ägare kring1910. Min farfar köpte huset och hade där studenthushåll för sina barn + andra. /Senare har Anders Edling konstaterat att Thor(e) Odenrants också själv bodde i huset 1867-1872./ Min far bodde i NÖ rummet av de 4 o på hans kakelugn hade en Tirén målat djur på varannan platta. Ngn klåfingrig tvättade sen bort det. Jag bodde1950-52 i det SV rummet /på inre vinden/ o. där målande min syster, Kerstin Bille, ett vackert helvete på kakelugnen men det var väl inte passande för ngn efterkommande. Jag blev 2 ggr uppsagd. Första gången hade jag pga njurstensanfall lämnat rummet ostädat tidigt på morgonen. Då jag återkom, morfinberusad, fanns lappen, men med nog så grova ord förklarade jag orsaken och fick stanna kvar. Andra gången var när det lyste för mig. Fick då besked att rummet var ett enkelrum, avsett endast för en nattgäst. Även då fick jag bo kvar men sade upp mig i o m vårterminen 1952.”

1953-1957 Ebba Odencrants – Zetterquist

Efter höstterminen 1953 i ”obygden” (Salabacke) fick jag chansen att flytta till Jernbrogatan 2, till gamla släkthuset. Det blev min hemvist fram till våren 57.

Rummet var en liten kammare innanför Edlings hall. Det innehöll säng, skrivbord, stol, byrå(översta lådan blev skafferi) , tvättkommod och bokhylla. Smått, men trivsamt, även om det var kallt vintertid. Vatten, varmt och kallt, fick man hämta i toaletten snett över hallen, där också hinken tömdes.

Man hade egen ringklocka.En stor nyckel hörde till rummet. När jag var hemma satt den i, och när jag var ute låg den i bokhyllan strax utanför. Bredvid dörren satt en gammal glastavla med texten:

Betänk

Livets korthet

Dödens visshet

Evighetens längd.

Många måltider intogs vid skrivbordet. Vissa tider hade man kylskåp på fönsterblecket.

Roligast var att en ekorre sprang förbi där ibland. Jag kallade honom(?) Eklund. Kanske jag lade ut lite knäckebröd ibland, men det talade jag inte om…

Min bror Jan bodde på vinden. Det var trevligt att ha nära till varandra. Vi hade en släkttråd till Edlings. Vår kusin Knut Rodhe var gift med deras dotter Anna. Således kallade jag dem farbror Nils och tant Emma.

Farbror Nils hade sitt arbetsrum mitt emot mitt rum. Där erlades hyran, 95:-/månad. Han satt ofta där och skrev.

Ett fint minne har jag av honom. Jag kom hem en vårkväll, inte så sent. Han satt i det stora rummet innanför hallen och spelade på pianot. Stilla, melodiskt. Det var så vackert. Jag satt tyst som en mus på stolen i hallen och lyssnade.

1950-talet Ulf Tiljander meddelade att han var förhindrad att delta, men ”för mig är vinden fortf. oerhört fylld av varma minnen – jag kan nästan inte åka förbi där utan att smälta bort i nostalgiska virvlar.

1959-1961 Ninni Lindström g. Edström På Järnbrogatan bodde jag 1959-61, men inte på vinden utan i ett av inackorderingsrummen en trappa upp.(Efter en Englands-vistelse flyttade jag till Parthenon, S:t Johannesgatan). Det var ett genomgångsrum med ett fönster åt gården och det andra åt Skandalhuset. I det andra bodde en flicka med anknytning till Värmland. Hon läste bl.a statistik och hette Anita Jansson. Hon var några år äldre. Tror att hennes farbror var präst i Karlskogatrakten.

Jag kommer tyvärr inte ihåg mycket från den tiden. Ett par kort har jag men de beskriver inte interiören så mycket.

Mellan dessa våra rum fanns en skrubb där man vi ibland tillagade något ätbart. Min ”kompis” ägde en slags grill. Tänk en grill i en garderob! Så måste det väl också ha funnits en platta. eller kokmöjlighet. Men hur diskade vi? Det fanns en kommod med en kanna och ett tvättfat. I underskåpet ett skynke för en hink. Det var meningen att vi skulle tvätta oss på rummet. Och gjorde det väl någon gång. Men hur gjorde vi annars?. Vi smygtvättade oss och någon mindre tvätt i intilliggande badrum, likaså diskade då vi ändå måste göra besök där eller låtsades. I hinken såg vi i alla fall till att det fanns spillvatten för att städerskan skulle se att vi skött oss!

(Har nu på senare år drömt mycket om ett gammalt hus med två våningar, ett badrum, trapphall, ett äldre par. Kan det möjligen komma från den tiden?) Kommer inte ihåg hur Edlings bodde. Om de bodde intill oss eller på nedre botten.

Just nu är detta det enda minnet. Få se om det dyker upp fler.

PS Huruvida mitt rum hade kakelugn eller inte minns jag inte. Jag eldade aldrig där i så fall. Det andra rummet hade.

1960-talet: Edlings uppsats slutar med en referens till en artikel i The American-Swedish monthly april 1963 om ”The Edling attic group”.

Återsamling 1989. 26 augusti 1989 samlades på initiativ av Anita och Peder Hård af Segerstad och Gunilla och Harald Bohlin tidigare Vindianer (med respektive drygt 40 personer) i Edlingska gården. Efter välkomstdrink besiktigade vi Vinden och källaren och gick sedan över till universitetshuset där vi satte os till bords i café Alma. Placeringen var ung. ett bord per decennium. Där berättades om fina minnen från studentåren på Vinden. Dessvärre gjordes nog inga noteringar då men Bertil H:son Hatt tog många foton. Inbjudan hade gått ut till dem vi kände till personligen eller genom hörsägen. Det blev 47 personer som vi fick kontakt med. Några som hade förhinder, skrev hälsningar, som återgivits ovan.

1970-80-talen: Studentvinden blir Forskarbostäder (se ovan)